Att prata inför klass

Nu är det bara 7 personer kvar innan mig. Sen är det min tur att stå där framme..
Kallsvettningar.. darrar.. 5 personer kvar.. nervösnervösnervös. 3. dricka vatten, andas normalt. Maia pratade om yoga. lugnt och sansat, lugnt och sansat. Margret är klar. Listan på tavlan läses av 27 personer. Lovisa. All uppmärksamhet på mig. Tar darrande upp mina skrynkliga papperslappar och overheadpapper. Nu väntar helvetet.

Det finns nog inte mycket jag hatar så mycket som att prata inför en stor folkmassa. Nu består den här folkmassan vanligtvis av 25-27 personer, men ändå. alldeles för många. det är fler än en person. mer än allt jag klarar av.

Det är alltid mycket värre än man tror. Jag har alltid haft problem med att prata inför klassen. jag är förberedd. Jag vet att allt kommer gå åt hell där framme, hur mycket jag än övat innan. det är förutbestämt. jag förvarnar några i klassen med ett nervöst skratt att jag kommer vara sämst av alla där framme. bara för att lätta lite. så att alla strama förväntningar ska tunnas ut.

Men det spelar ingen roll. allt är ändå så mycket värre än jag förväntat mig när jag står där framme. då vet jag att det är kört. att jag är hopplöst forlorad. den röst som återstår kan inte förmedla mycket. alla tankar& känslor, allt man övar in, gester, ord, markeringar, budskap. allt blandas ihop i ett enda hopplöst virrvarr. en soppa av meningslösa ord. den person som ser allra mest nervösast ut, darrar mest på rösten och är tydligt obekväm där framme, får alltid den största uppmärksamheten på sig. det vet jag, och det förmildrar inte omständigheterna. jag vet att allt har blivit fel. jag gjorde det inte på det sätt jag i mitt inre hade hoppats på. allt är missförstått och uselt. allt har låtit oerhört korkat och alldeles för enkelt. läraren ler tillgjort motl mig, för att försäkra mig om att det är OK. det är det inte.

The Memory Remains

åh.åh.åh.

sitter just nu och lyssnar på Metallicas- The Memory Remains. SÅ mycket minnen! Den var en av mina första starka favoritlåtar. Jag minns så väl när jag hörde den första gången...

Jag var tio då. eller elva. minns inte riktigt. Som vanligt satt jag som fastklistrad framför TV:n då det var Voxpop. det enda programmet jag verkligen följt stenhårt. de visade The Memory Remains och jag vet att min bror och jag diskuterade huruvida det var möjligt att stå kvar på den snurrande plattan som bandet står och spelar på i videon. jag vet att samuel påstod att han hört att hela bandet fått ta speciella piller för att inte bli yra och må dåligt under filminspelningen. hur de kunde stå på plattan utan att ramla ner berodde på att de hade klistrat fast deras fötter på plattformen. jag har inte sett den videon på säkert 5-6 år, men vad jag kan minnas rör de sig på den där plattan. så långt man tänkte när man var liten ^^ den teorin är med andra ord FALSIFIERAD (jag hade filosofi-prov idag)

hur som helst kom den där låten att påverka mig starkt. den innehöll mycket känslor, och jag grät alltid i slutet då den gamla tanten kom in med blommor i händerna och med hes/darrande röst sjöng sin vers. jag har alltid varit svag för gamla människor...