Step out of your echo chamber
såg nyss Joy Surrender-videon.. var längesedan jag såg den nu.. det har hänt så mycket. men den väcker fortfarande så mycker känslor.. jag känner mig yr, illamående.. och en STOR klump av saknad.. det gör så ont. varje gång. det var längesedan jag slutade lyssna på We are the ark. Tog bort den från skivstället och stoppade ner den i en bortglömd byrålåda. för att den inte skulle synas. inte skulle få väcka mer känslor. det gör så ont varje gång.. det låter bara som tomma ord. men det gör ONT. det river i hjärtat. som om någon skulle skrapa det mot ett rivjärn. och sticka i en nål i var och en av de återstående smulorna. ingen kan någonsin föreställa sig.. aldrig. känslan av DÅ. pernilla vill låna Vi är the ark av mig. filmen som innehåller ALLT. tillsammans med tv4-dokumentären. har inte bestämt om jag vill låna ut den än.. skulle den av misstag bli överspelad, repad, uppäten av hennes video.. då skulle jag nog inte kunna leva längre. den är min mest värdefulla ägodel. även om jag inte tittar på den längre. jag skulle bara bli deprimerad. bilder av saknad över den värsta tiden i mitt liv.. då the ark inte var folkkära. då de var det lilla knäppa bandet ifrån smålands djupa skogar som retade gallfeber på allt och alla. tänk vad mycket skit jag fick för det. för att jag hade fastnat för det där lilla bandet med konstiga kläder vars sångare dessutom var "GAY". haha. och så många gånger jag rättade dem med orden "NEEJ, han är faktiskt BISEXUELL!". samtidigt som jag hatade den tiden så var det faktiskt en av de underbaraste perioderna i mitt liv. bara känslan. jag svävade på moln. ibland svarta moln. som då jag visste att de spelade på en konsert i närheten.. jag fick inte åka. jag hade ingen att åka med. istället satt jag hemma med lurarna i öronen och freestylen i min hand och grät. åren 2000-2003 blev det bara en konsert för mig. idag fattar jag inte hur jag kunde klara mig så länge.. det var så frustrerande att jag bara ville klösa sönder väggarna.. riva ner de fula tapeterna på rum och ersätta dem med planscher på the ark. hultsfred 04/05 fick mig verkligen att inse hur otroligt mycket de utvecklats live. år 2000/2001 levde de på impulsivitet & improvisation. stunden just nu var kvällens kärna. "Det finns något speciellt med konserter som gör konsertupplevelsen till någonting som inte liknar något annat. Musiken låter ju bättre på skiva. Visuellt ser man bättre ut i en video, eller på bild. Men konserten har något annat, som gör det HELT speciellt! Maximerad-real-time! En känsla av att det här händer NU, har aldrig hänt förut, kommer inte hända igen... Det som vi har repat in, det är bara en slags ram.. Själv konstverket, det är det oförutsägbara, det är det spontana, det är det som det inte var meningen att det skulle hända. Det är möjligheten att det kan gå snett som gör liveframträdandet magiskt.." /Ola, tv4-dokumentären
Idag är deras konserter Perfekta. Folk som ser en konsert med the ark idag, säger nästan alltid att det är det bästa de sett.. lite för perfekt? kommerciellt..? Jag saknar Ola med det lila håret. Med piratkläderna och de vita kroppsstrumporna! Vart tog allt glam vägen? Att provocera är inte längre huvudsyftet..
"Igår fick jag en sko i huvudet.. på scen. eller jag fick den nog inte i huvudet förresten.. jag fick en sko på mig i alla fall. och jepson fick en loska på sig. men jag menar.. på nåt sätt så.. jag blir alltid glad när sånt händer! det handlar om Kontakt. Kontakt.. känslor. det blossar upp.. det är så intressant. en sko.. jag fick en sko på mig. varför kastade du den? du tycker inte om mig.. jag älskar dig. jag älskar dig!" /Ola, tv4-dokumentären
posted by L. at 11:42 AM
0 comments
